Inte ens lite okej

Jag har stirrat in i väggen alldeles för länge nu. Dags att ta tag och börja kämpa, även om orken är som bortblåst. Jag drunknar i saker som måste göras, men orkar inte ens börja för att det inte verkar finnas någon början. Har varit utan medvetande allt för länge nu. Ungefär som en zombie. Kroppen har gått per automatik och hjärnan har aldrig riktigt vaknat till. Dumma diagnos. Dumma piller.

Sedan sist

De senaste dagarnas bloggtorka har sina anledningar. Jag har inte tänkt gå speciellt ingående på detta, men kort sagt kan man säga att jag spenderade ett par timmar på akuten i onsdags på grund av en blackout som jag fick på skolan (och de två gångerna jag svimmade samma morgon). Hjärtklappning, högt blodtryck, hyperventelation och darrningar är några av de begrepp som jag kunde höra mellan varven av medvetande. Tydligen åkte jag rullstol och behöll min humor. Själv minns jag inte så mycket utan har mest bara fått det återberättat av ÄlskadeElina – vilket kanske är bra.

Just nu försöker jag vila upp mig på bästa sätt. I ärlighetens namn mår jag inte speciellt bra och går mest bara runt och oroar mig att det ovannämnda ska hända igen. Men det löser sig. Det gör det alltid.

Älskade pappa

Den sista ”Patrik” gjorde du två veckor innan du lämnade oss.
Tog en taxi från sjukhuset, utan att meddela oss, för att åka hem och bada i badkaret. – Sedan fick det bli buss tillbaka igen för pengarna räckte inte till mer.
Var du fick kraften ifrån är en gåta än idag men..
Ingenting är omöjligt, eller hur?